Träff två

Den andra träffen var en sparsmakad affär, kanske mycket pga av att jag var sent ute med kallelsen. hur som helst, vi plockade upp Saras tankar om hur alla har en relation till husdjur, endera att man haft dem eller att man som barn ville ha, eller funderade över dem. Ja, på ett ungefär. Vi följde upp genom att förändra mitt-första-hem-övningen som vi på PLAY testat förut.

Som sagt var har vi tidigare gjort den med våra första hem, men här använde vi husdjur istället.

Alla som deltar börjar skriva ner allt de kan kommer at tänka på om de själva och husdjur. Efter någon minut läger de ner pennorna, det här steget är nämligen enbart för att bryta upp spärrarna och få oss att börja tänka klart och fokuserat om djuren.

Därefter sluter vi istället ögonen och börjar för sig själva säga sin berättelse lite halvhögt.

När vi på allvar börjar få ett flow i berättelserna placeras deltagarna ut på olika ställen i rummet förutom en. Vanligtvis är det fler än en, men vi var så få den här dagen. Deltagarna sluter igen ögonen och börjar berätta, halvhögt så att man måste vara riktigt nära för att kunna urskilja berättelsen, men står man lite längre bort möts man av ett hummande av olika röster som alla berättar något väldigt eget. Den enda deltagaren som inte berättar kan nu i sin egen takt gå runt i rummet och lyssna som de vill på de olika berättelserna. Berättarna, med sina slutna ögon vet inte när någon lyssnar eller när de berättar bara för sig själva. När lyssnaren är klar rör han/hon på axeln av en berättare och tar dennes plats medan berättaren nu kan lyssna.

Det här skapar inte bara ett sätt att komma nära sina egna upplevelser, de slutna ögonen ger plats för att verkligen återuppleva saker. Lyssnaren kan komma hur nära som helst utan att möta en blick som kan kännas fientlig. Den personliga sfären förändras likom och et blir ett slags väldigt intimt och sårbart möte.

Vi fick fram en massa intresanta fragment. vissa hade husdjur och det fanns något fint i hur de med husdjuren fick genomleva livets olika faser (djur åldras ju så mycket snabbare). De som inte hade haft husdjur hade också intressanta detaljer, som hur de begravde en upphittad näbbmus. Det blev helt enkelt en fin kombination av ett skört ämne, ens relation till djur och genom den en väg in i ens egen barndom och det sårbara läget att berätta utan vetskap om det ens finns en lyssnare.

Den här övningen ledde in till en del diskussioner rörande möten med publik. Hur skulle en betalande publik reagera på att själva gå omkring bland, blinda berättare? Är en blind berättare mindre hotfull än en seende?

Det dök också upp frågor rörande hur förväntningar om sanning förändras när man lämnar det traditionella teaterberättandet för något som kan kännas mer intimt.

Husdjursämnet kan kanske först verka banalt, men det öppnar vägen till barndom, livet och i många fall döden.

Vi får se hur det utvecklar sig.