fredag 21 maj 2010
söndag 9 maj 2010
lördag 1 maj 2010
Inom Rimliga Gränser
DU SOM HATAR DANS
DU SOM DANSAR I HEMLIGHET
DU SOM DANSAT MEN SLUTAT
DU SOM ÄLSKAR DANS
DU SOM ARBETAR MED DANS
DU SOM TÄNKER ATT DU INTE KAN DANSA
det är inte ofta. men ibland händer det. att man möts av en konstupplevelse som bara fullständigt knockar en. i torsdags hände det, när jag såg dansverket Inom Rimliga Gränser av Malin Hellkvist Sellén. svårt att beskriva något som går så direkt genom hela kroppen, något som är så fantastiskt, gripande och roligt på samma gång. är inte kapabel till att beskriva eller berätta om föreställningen. ännu. jag blir helt ärligt tårögd så fort jag tänker på den. jag kan bara säga att alla borde se den! läs mer på: www.malinhellkvistsellen.se (ps: jag har länge haft en idé om att avsluta en föreställning med låten "Human" av the Killers. men efter denna show som använde den på så ett fantastiskt sätt så är det bara att kapitulera eftersom det inte går att använda den överhuvudtaget på ett bättre mer direkt sätt... :ds)
Johanna
DU SOM DANSAR I HEMLIGHET
DU SOM DANSAT MEN SLUTAT
DU SOM ÄLSKAR DANS
DU SOM ARBETAR MED DANS
DU SOM TÄNKER ATT DU INTE KAN DANSA
det är inte ofta. men ibland händer det. att man möts av en konstupplevelse som bara fullständigt knockar en. i torsdags hände det, när jag såg dansverket Inom Rimliga Gränser av Malin Hellkvist Sellén. svårt att beskriva något som går så direkt genom hela kroppen, något som är så fantastiskt, gripande och roligt på samma gång. är inte kapabel till att beskriva eller berätta om föreställningen. ännu. jag blir helt ärligt tårögd så fort jag tänker på den. jag kan bara säga att alla borde se den! läs mer på: www.malinhellkvistsellen.se (ps: jag har länge haft en idé om att avsluta en föreställning med låten "Human" av the Killers. men efter denna show som använde den på så ett fantastiskt sätt så är det bara att kapitulera eftersom det inte går att använda den överhuvudtaget på ett bättre mer direkt sätt... :ds)
Johanna
torsdag 29 april 2010
Träff två
Den andra träffen var en sparsmakad affär, kanske mycket pga av att jag var sent ute med kallelsen. hur som helst, vi plockade upp Saras tankar om hur alla har en relation till husdjur, endera att man haft dem eller att man som barn ville ha, eller funderade över dem. Ja, på ett ungefär. Vi följde upp genom att förändra mitt-första-hem-övningen som vi på PLAY testat förut.
Som sagt var har vi tidigare gjort den med våra första hem, men här använde vi husdjur istället.
Alla som deltar börjar skriva ner allt de kan kommer at tänka på om de själva och husdjur. Efter någon minut läger de ner pennorna, det här steget är nämligen enbart för att bryta upp spärrarna och få oss att börja tänka klart och fokuserat om djuren.
Därefter sluter vi istället ögonen och börjar för sig själva säga sin berättelse lite halvhögt.
När vi på allvar börjar få ett flow i berättelserna placeras deltagarna ut på olika ställen i rummet förutom en. Vanligtvis är det fler än en, men vi var så få den här dagen. Deltagarna sluter igen ögonen och börjar berätta, halvhögt så att man måste vara riktigt nära för att kunna urskilja berättelsen, men står man lite längre bort möts man av ett hummande av olika röster som alla berättar något väldigt eget. Den enda deltagaren som inte berättar kan nu i sin egen takt gå runt i rummet och lyssna som de vill på de olika berättelserna. Berättarna, med sina slutna ögon vet inte när någon lyssnar eller när de berättar bara för sig själva. När lyssnaren är klar rör han/hon på axeln av en berättare och tar dennes plats medan berättaren nu kan lyssna.
Det här skapar inte bara ett sätt att komma nära sina egna upplevelser, de slutna ögonen ger plats för att verkligen återuppleva saker. Lyssnaren kan komma hur nära som helst utan att möta en blick som kan kännas fientlig. Den personliga sfären förändras likom och et blir ett slags väldigt intimt och sårbart möte.
Vi fick fram en massa intresanta fragment. vissa hade husdjur och det fanns något fint i hur de med husdjuren fick genomleva livets olika faser (djur åldras ju så mycket snabbare). De som inte hade haft husdjur hade också intressanta detaljer, som hur de begravde en upphittad näbbmus. Det blev helt enkelt en fin kombination av ett skört ämne, ens relation till djur och genom den en väg in i ens egen barndom och det sårbara läget att berätta utan vetskap om det ens finns en lyssnare.
Den här övningen ledde in till en del diskussioner rörande möten med publik. Hur skulle en betalande publik reagera på att själva gå omkring bland, blinda berättare? Är en blind berättare mindre hotfull än en seende?
Det dök också upp frågor rörande hur förväntningar om sanning förändras när man lämnar det traditionella teaterberättandet för något som kan kännas mer intimt.
Husdjursämnet kan kanske först verka banalt, men det öppnar vägen till barndom, livet och i många fall döden.
Vi får se hur det utvecklar sig.
Som sagt var har vi tidigare gjort den med våra första hem, men här använde vi husdjur istället.
Alla som deltar börjar skriva ner allt de kan kommer at tänka på om de själva och husdjur. Efter någon minut läger de ner pennorna, det här steget är nämligen enbart för att bryta upp spärrarna och få oss att börja tänka klart och fokuserat om djuren.
Därefter sluter vi istället ögonen och börjar för sig själva säga sin berättelse lite halvhögt.
När vi på allvar börjar få ett flow i berättelserna placeras deltagarna ut på olika ställen i rummet förutom en. Vanligtvis är det fler än en, men vi var så få den här dagen. Deltagarna sluter igen ögonen och börjar berätta, halvhögt så att man måste vara riktigt nära för att kunna urskilja berättelsen, men står man lite längre bort möts man av ett hummande av olika röster som alla berättar något väldigt eget. Den enda deltagaren som inte berättar kan nu i sin egen takt gå runt i rummet och lyssna som de vill på de olika berättelserna. Berättarna, med sina slutna ögon vet inte när någon lyssnar eller när de berättar bara för sig själva. När lyssnaren är klar rör han/hon på axeln av en berättare och tar dennes plats medan berättaren nu kan lyssna.
Det här skapar inte bara ett sätt att komma nära sina egna upplevelser, de slutna ögonen ger plats för att verkligen återuppleva saker. Lyssnaren kan komma hur nära som helst utan att möta en blick som kan kännas fientlig. Den personliga sfären förändras likom och et blir ett slags väldigt intimt och sårbart möte.
Vi fick fram en massa intresanta fragment. vissa hade husdjur och det fanns något fint i hur de med husdjuren fick genomleva livets olika faser (djur åldras ju så mycket snabbare). De som inte hade haft husdjur hade också intressanta detaljer, som hur de begravde en upphittad näbbmus. Det blev helt enkelt en fin kombination av ett skört ämne, ens relation till djur och genom den en väg in i ens egen barndom och det sårbara läget att berätta utan vetskap om det ens finns en lyssnare.
Den här övningen ledde in till en del diskussioner rörande möten med publik. Hur skulle en betalande publik reagera på att själva gå omkring bland, blinda berättare? Är en blind berättare mindre hotfull än en seende?
Det dök också upp frågor rörande hur förväntningar om sanning förändras när man lämnar det traditionella teaterberättandet för något som kan kännas mer intimt.
Husdjursämnet kan kanske först verka banalt, men det öppnar vägen till barndom, livet och i många fall döden.
Vi får se hur det utvecklar sig.
The show must go on (Headphones)
Apropå Jerome bel och koreografi (både miss- och mass-) som vi pratade om på Brainstormingen så är här en video från hans The show must go on. Mycket nöje.
Prologmötet
Prologmötet fick fram en rad olika saker vi var intresserade av. under labbet kommer vi använda alla ord som dök upp som en utklädningslåda där vi plockar ihop vad vi tycker om och sätter ihop det till outfits att leka i och med. En del saker är ganska direkta, andra är smådetaljer och vissa är mer teoretiska. Alla tre sorter är viktiga för att hitta teaterögonblick.
Dramaturgiskt inkorrekt
Publiken som vittne
Olika tolkningar av samma material
Inte redovisa allt
Slumpen
Otippade händelser
Confuse a cat
Syskon
Olika perspektiv
Misskoreografi
Val/personliga val
Efterlysningar
Personliga möten med publiken
Övervakning/kontroll
Skrotestetik
Röktunnel (ANIARA)
Häftiga tekniska effekter
Kopior
Idoler/dyrkan
Gömda dikter
Gömda rum
Flaskpost
Instruktioner till publik och deltagare
Nutidshändelser
Otacksamhet
Masskoreografi
Jerome Bell
OS-invigningen i Kina
Michael Jackson
Mänskliga figurer, pyramider, formationer
Boyband från korea (13 st)
Blandmedia inkl film
Lögner
Terapi
bekännelser
Hemligheter
Skvaller
Rykten
Missförstånd
Voice over
Kommentarer av vad folk gör
Live-musik och inspelad musik
Ljudinstallationer
Gestaltninga av kön
Feministisk Cheerleading
Misslyckanden
Djur och ljud
Vatten & vätskor
Minnen
Back to nature är omöjligt
Människans kontrollbehov
Personliga Kartor
Tabun
Skam
Obekvämligheter
Samuel
Dramaturgiskt inkorrekt
Publiken som vittne
Olika tolkningar av samma material
Inte redovisa allt
Slumpen
Otippade händelser
Confuse a cat
Syskon
Olika perspektiv
Misskoreografi
Val/personliga val
Efterlysningar
Personliga möten med publiken
Övervakning/kontroll
Skrotestetik
Röktunnel (ANIARA)
Häftiga tekniska effekter
Kopior
Idoler/dyrkan
Gömda dikter
Gömda rum
Flaskpost
Instruktioner till publik och deltagare
Nutidshändelser
Otacksamhet
Masskoreografi
Jerome Bell
OS-invigningen i Kina
Michael Jackson
Mänskliga figurer, pyramider, formationer
Boyband från korea (13 st)
Blandmedia inkl film
Lögner
Terapi
bekännelser
Hemligheter
Skvaller
Rykten
Missförstånd
Voice over
Kommentarer av vad folk gör
Live-musik och inspelad musik
Ljudinstallationer
Gestaltninga av kön
Feministisk Cheerleading
Misslyckanden
Djur och ljud
Vatten & vätskor
Minnen
Back to nature är omöjligt
Människans kontrollbehov
Personliga Kartor
Tabun
Skam
Obekvämligheter
Samuel
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
